Kolonisatörspojken

Dom som sitter i det Kenyanska parlamentet tjänar 1,5 miljoner shilling. Var och en, inte tillsammans. Det är 150 tusen svenska kronor. Det kan sättas i relation till tex en hemhjälp som tjänar cirka två kronor i timmen. På en tio-timmarsdag blir det 20 kronor. Jobb fem dagar i veckan så blir det en veckopeng på hundra kronor, och i månaden cirka 400 kronor. Det är knapert, men man klarar sig på 400 kr i månaden och en liten åker i Kenya. Tänk då hur mycket man får för hundrafemtio tusen kronor!

Det knasigast av allt är att det föt ett tag sedan bestämdes att parlamentledamöter inte behöver skatta. Dom får alltså sina hundrafemtiotusen skattefritt. Bortfallet av skatteintäkter motsvarar hela den kenyanska skolbudgeten.
Vem klubbade igenom  en sådan skev lag? Jo, parlamentet.

Såklart började tidningarna skriva om det hela och historien är ju inte så smickrande för de inblandade. Så vad gör parlamentet då? På enklast möjliga sätt, såklart. Dom klubbar bort pressfriheten.

Någonstans här i denna nedåtgående spiral av korruption, girighet och mörker ser jag min roll i det kenyanska samhället. Som en trend -och mönsterbrytare. Som inspiratör och kreatör.
Eller för att uttrycka det i bibliska, och efter den elfte september, även bush-iska, termer:

"Ett ljus ska lysa i mörkret och mörkret har inte övervunnit det"

(precis som bush, visserligen massa år försent, ångrade sitt missbruk av orden gör jag samma sak nu, i samma ögonblick som ni läser dom. Jag inser hur fel det blir i sammanhanget)