Kolonisatörspojken

Matatun skallrar när den dundrar fram genom det platta landskapet ut mot Kisumu. Vägen är rak och smal skär genom det gröna landskpet. Längs vägen går människor med saker i händerna, skålar på huvudet eller vattensäckar på åsnor. Matatuns framfart är som en serietidningskarikatyr med långben vid ratten och skruvar och skrot som flyger åt all håll. Jag sitter längst bak; livrädd. Markus och Tomas sitter brevid mig och vi är dom enda som har bälte. Ingen annan har väl blivit matatde med trafikinfo och bilder och filmer på krockade bilar och människorna inuti.
Vår matatu blir omkrörd av en vit och, verkar vår förare tycka, patetisk liten toyota. Han ska sättas på plats, visas var i näringskedjan han hör hemma och att en Matatu är evolutionistskt överlägsen personbilen. Matatun är framtidens förfyttningssätt.
Så, han gasar för att visa vem som är Kungen av Vägen. Jag kan föreställa mig flinet på hans läppar när han ligger jämsides med uppstickaren och vet att han snart kommer vara först. Men han underskattadar sin motståndare.Ungefär som dinosaurierna nog inte tänkte dom små däggdjuren som några potentiella rivlaler som jordens herre på täppan. Se vem som överlevde vem.
Den lilla toyotan svänger ut, pressar matatun mot vägkanten och den överfyllda matatun med alldeles för hög tyngdpuknkt svajar till och är nära på att trilla. I en hastighet som motsvarar bilarna på autobahn.
Vår förare verkar inte nedslagen eller ödmjuk efter nederlaget utan forsätter jaga i en än snabbare hastighet.

Vi skriker från våra säten långst bak:
"Drive slower!"
Vi verkar vara dom ända som inser att ett ofrivillgt kollektivt självmord kan ske närsomhelst för kenyanerna i matatun skrattar bara till och en vänder sig om (och detta får mig nästan att vilja att matatun krockar och att han flyger in i sätet framför med samma kraft som att falla från ett 20-våningshus) och säger:
"Relax, the driver is just enjoying his work"