Kolonisatörspojken

Jag har gett upp mina ideal. Jag ar ute o reser, precis som det post-koloniala svin jag ar. Och du ocksa, for den delen. Jag lever val pa den skeva varld som uppstod i samspelet mellan giriga europeer o naiva afrikaner.

Jag sitter i Butare, numera kallat Huye, i sodra Rwanda. Butare suger. Det ar marknadsfort som "Ostafrikas intellektuella huvudstad" men det innebar inte sa mycket.

UPDATE!

Det blev stromavbrott i butare sa hela mitt finfina inlagg forsvann o nu sitter jag i Kigali istallet. Det ar Rwandas huvusstad.

UPDATE!

Detta ar tredje gangen jag ger mig pa detta inlagg. Det ar som en boxningsmatch i tre ronder. Jag har varit utraknad pa poang men vinner pa knock-out. Denna gangen ska jag bli klar.

Min resa rivstartade i Jinja i ostra Uganda dar victoriasjon mynnar ut i nilen. Det var adrenalin och explosivt. River-Rafting som far flumride att likna Sahara och Bungy-jump med huvuddopp i nilen.
Resan slingrade sig vidare till pulserande Kampala, fortsatte ut till overkligt vackra Lake Bunyonyi och vidare vasterut till Mgahinga Gorilla National Park. For tillfallet finns det inga bergsgorillor dar sa deras namn ar lite missvisande men de tusenariga och fortfarande aktiva vulkanerna reser sig hogt, statligt och tyst over ett kulligt och gront hobbit-landskap vilket far en att undra varfor Peter inte spelade in Sagan om Ringen har.
Efter Uganda begav vi oss till Kigali, Rwandas huvudstad. Nan dag senare ner till Butare, se ovan. Om man ska sammanfatta Rwanda som land kan man saga att dom kommit sjukt langt med tanke pa vad som hande dar. Valdigt strukturerade, bra vagar och lagom fyllda matatus. 

Folkmords-turism
Det ar ironiskt o hemskt att tragedin, sorgen och doden som harjade har for 15 ar sedan, nu ar landets storsta turistattraktion. 
I Kigali finns ett riktigt bra museum om folkmord i allmanhet och Rwandas i synnerhet. Det ar hemskt och jobbigt att se och framforallt delen "a future lost" ar fruktansvart gripande. Den handlar om all barn som fick satta livet till under den etniska rensningen; de som skulle varit Rwandas framtid. 
Det ar sa konstigt att varenda Rwandier over femton du moter har varit med om detta. Antingen har delar eller hela dess familj blivit brutalt mordade eller sa har hon mordat. Alla ar drankta i blod.

Efter Butare tillbaka for en natt i Kigali o sen en och en halv dags kryssande mellan sma idylliska tanzaniska byar for o komma hit, Mwanza. O nu sitter jag har och vantar pa taget som ska ta mig till Dar el Salam och sedan bat ut till ZanZibar!

All the leaves are green(All the leaves are green)
And the sky is blue. (And the sky is blue).
I've been for a raft (I've been for a raft)
On a summer's day. (On a summer's day).
I'd be safe and warm (I'd be safe and warm)
if I was on the raft (If I was on the raft)

Uganda dreamin' (Uganda dreamin')
on such a summer's day.

Den fantastiska utsikten-jag vet inte var-som plötsligt dök upp när vi körde motorcykel. Mer nedan!

---

Specialreportage: en studieresande från en motorcykel (och ett politiskt uppvaknande ala Che Guevara. Kanske inte.) Helt fantastiskt och allmänt känt som "fina tisdan".  Vi hyrde en motorcykel och gav oss iväg ditåt. Vi visste inte vart men ryktet sa oss att det fanns apor där. Det gjorde det. Och mer därtill: ett helt mikroafrika. Regnskog, branta stup, andetagslösa utsikter, rött damm och fyra självutnämnda kenyanska guider. Som dom säger i "Blood Diamond:"
"TIA"
This is Africa

"Jag har inte ens toa! femtio meter bort finns ett hål i marken.
Jag ser det som en kulturrelativistiskt övningsuppgift."

Sa skrev jag i borjan pa min volontarperiod. Nagra dagar innan det stora svarta halet uppstod i min mage. Jag tror nu i efterhand att det var mitt satt att forsoka vitsa bort det morka som hade borjat komma. Kulturrelativistiskt övningsuppgift, liksom.
Men inga skamt i varlden kunde halla det borta och snart lag hela kontinenten och tyngde pa mitt brost. Afrika ar tungt, ska ni veta.
Jag letade febrilt efter luft och fann det i Sigowet. Jag flyttade ut dit och borjade snart inse att afrika visserligen ar tungt men inget som tapper dina luftvagar. Det ar tungt som ett intressant amne. Som historia, vetenskap o literatur. Kravande - men oerhort berikande.
Och pa den vagen ar det. Jag kan nu fastsla:

Afrika ar fett ball awesome


(hela detta inlagg ar en produkt av for mycket interet o inga bilder pa datorn. dom ar i chesinende. dom kommer. Jag lovar!)

Jag säger bara: ensam vit i Afrikas farligaste slum.





Okejokej. så mycket "gangzta-plaze" var det inte, men jag besökte "job-searching"martin i enrummaren han delar med fem andra arbetslösa. På fem år har inte en enda vit skådats i området, kvällstid blir det seriöst farligt och att filma utomhus är bara att rekomendera om du vill bli av med din ägodel.

Min street-cred måste ha ökat något enormt.

Att se "blood diamond" efter att ha delat liv med en afrikansk familj i två veckor var den mest gripande filmupplevelsen i mitt liv.

Om någon fortfarande tittar till den här bloggen efter den tynande tillvaro den levt blir jag väldigt glad, stolt och rörd. En av anledningar till den snåla uppdateringen är att jag bott här under de senaste två veckorna:



Hela familjen - äldsta dottern + jokern längst ute till vänster. När kameran kommer upp flockas kenyanerna likt myggor kring en glödlampa.



Han här är blygare än han ser ut. Han går i sexan och vi högläste boken "lazy lion"(något så udda som en barnbok där det sederlärande budskapet går huvudpersonen förbi-lazy lion lär sig ingenting av sina misstag) vaje kväll



Pappa Muge med de två minsta barnen. Miriam längst till höger - jag funderar på att adoptera henne



Jag och Kiprotich. Kiprotich kommer bli en riktigt ball spexare en dag, tror jag.



Han här, Titus, har jag delat säng med i två veckor. Han är index 1 på skolan (dvs skolans pluggis)

Jag kommer sakna dom allihopa. Något oerhört. Dom är helt fantastiska allihopa och om dom haft internet och kunnat svenska hade jag här skrivit en lång och poetisk kärleksförklaring men min dator var den första dator dom såg och dom stakar sig tom på engelska, så ett kort "tack!" är allt jag skriver här.

Igår stängde skolorna vilket innebär att min volontärperiod tar sig ett nytt utryckssätt: en mer europeisk och fartfylld tid börjar. Jag svänger mellan stadsmetropoler: Kisumu igår-idag Nakuru-imorgon Nairobi-torsdag tillbaka till Nakuru-onsdagen därefter-Samburu i norra Kenya. Därmed inte sagt att den blir lärorikare eller roligare. Bara annorlunda. Lite mer James Dean och lite mindre Huckleburry Finn.

Snart kommer ett försenat hyllning-inlägg om Sigowet: en alldeles fantastisk plats, tillsammans med två alldeles fantastiska människor och en alldeles fantastisk tid. Håll utkik!

"Här är det nionde mars men inte för er, Jag är, som alltid, lite före. Den banbrytande tanken du tänkte, den har jag redan tänkt. Skämtet, vinklingen, kommentaren du är så nöjd med. Glöm den - jag har redan fällt en bättre.

Kläderna du har på dej, postpop-musiken du lyssnar på, avantgardekonsten du tittar på, den postmoderna litteraturen du diskuterar, de diskbänksrealistiska filmer du hyllar och det nystartade kuturmagasinet som kommer läggas ner närsomhelst du diggar - för mig är det gårdagen.
Vem är jag inte?"

1) En berlininflyttad homosexuell DJ med artistnamnet "Saint John"
2) En nöjesguiden-anställd och ball journalist
3) En Kenyan

Matatun skallrar när den dundrar fram genom det platta landskapet ut mot Kisumu. Vägen är rak och smal skär genom det gröna landskpet. Längs vägen går människor med saker i händerna, skålar på huvudet eller vattensäckar på åsnor. Matatuns framfart är som en serietidningskarikatyr med långben vid ratten och skruvar och skrot som flyger åt all håll. Jag sitter längst bak; livrädd. Markus och Tomas sitter brevid mig och vi är dom enda som har bälte. Ingen annan har väl blivit matatde med trafikinfo och bilder och filmer på krockade bilar och människorna inuti.
Vår matatu blir omkrörd av en vit och, verkar vår förare tycka, patetisk liten toyota. Han ska sättas på plats, visas var i näringskedjan han hör hemma och att en Matatu är evolutionistskt överlägsen personbilen. Matatun är framtidens förfyttningssätt.
Så, han gasar för att visa vem som är Kungen av Vägen. Jag kan föreställa mig flinet på hans läppar när han ligger jämsides med uppstickaren och vet att han snart kommer vara först. Men han underskattadar sin motståndare.Ungefär som dinosaurierna nog inte tänkte dom små däggdjuren som några potentiella rivlaler som jordens herre på täppan. Se vem som överlevde vem.
Den lilla toyotan svänger ut, pressar matatun mot vägkanten och den överfyllda matatun med alldeles för hög tyngdpuknkt svajar till och är nära på att trilla. I en hastighet som motsvarar bilarna på autobahn.
Vår förare verkar inte nedslagen eller ödmjuk efter nederlaget utan forsätter jaga i en än snabbare hastighet.

Vi skriker från våra säten långst bak:
"Drive slower!"
Vi verkar vara dom ända som inser att ett ofrivillgt kollektivt självmord kan ske närsomhelst för kenyanerna i matatun skrattar bara till och en vänder sig om (och detta får mig nästan att vilja att matatun krockar och att han flyger in i sätet framför med samma kraft som att falla från ett 20-våningshus) och säger:
"Relax, the driver is just enjoying his work"

Japp. Jag trodde jag hade malaria. Eller; jag tror jag langt inne hoppades att det var malari. Om jag anda ska va sjuk kan jag ju lika garna ha en kand och allmant fruktad sjukdom, liksom. "Namen, hade du malaria!"
Men jag hade bara svag mage. Svensk mage.

Nar jag lag och vred mig tankte jag ocksa dom klassiska sjukdomstankarna. Som att manniskan ar svag och att  infor sjukdom ar vi all lika. Nar man ligger och kvider spelar det ingen roll hur mycket pengar man har pa banken (om man nu ens har en bank). Sen kom jag pa att det inte stamde.
Jag hade en svart uppasserska och vatskeersattning och rostade brod och blabarssoppa. Och om det vatt malari hade jag fatt fett grym vard och kunna kopa dyra mediciner och sedan skickat in kvittot till SIDA som betalat. En kenyan hade behovt salja sin ko.

Babylonsjukan lider jag fett av, jag ar ju vasterlanning, men ar det nagra som visar an starkare symptom sa ar det kenyaner. Penningkatare manniskor ar svart att hitta. Det ar bara fakrumet att de inte har sa mycket pengar som gor att deras sjukdom inte syns sa tydligt.
Men dumpa pengar i Kenya och du far se dom bortshoppade pa chai, radioapparater och armbandsur.
Och i motsats till Sverige, ar man inte ens medveten om sin sjukdom.

Over AND out.

Min meste kenyanska vän, Lilly, pratar fascinerat om den "Man ser ända till horisonten!" Och jag håller med. Lake Victoria är fantastisk. Fängslande och vacker.
Jag sitter på min hotellveranda och tittar ut över solnedgången som speglar sig i vattnet. Långt bort ser man en bergskam insvept i dimma och jag låtsas att det är Uganda. Lake Victoria påminner mig om att jag är liten men ändå stor.

Tack för alla kommentarer nedan, de betyder mycket!

Bloggen gick in i väggen ungefär samtidigt som jag. Kabom! Min själ spottades ut tillsammans med tandkrämen och det var stopp i avloppet så jag fick se min själ ligga och ruttna. Ensam. Såhär gick det till:

Jag bodde ensam i en stuga i kenya. Chill tänkte jag. Jag och en okänd kultur. Bara jag som styr mina val. Inga filter. Rakt på.
Så strejkade lärarna. Och mitt inre dog.

Sen dess har det gått upp och ner men just nu känner jag såhär (även om det kommer svänga innan jag hunnit publicera detta inlägg)
Jag borde adlas, få nobelpris och en stjärna döpt efter mig. För det är sant som det är sagt och den viktigaste läxan jag lärt mig här
Tillsammans är man mindre ensam

Efter svidande kritik från den enda som väl egentligen bryr sig om denhär bloggen, mamma, kommer det snart publiceras ett om mig och min situation faktaspäckat inlägg.
Men inte än på ett tag.
Lärarna i Kenya strejkar för högre löner (först för 100 procent löneökning, nu är dom nere på 35) så jag har massa dötid i okänt land och ska därför besöka mina bröder i Siguet som också tvingats strejka.
Siguet är världens ände men olidligt vackert och med sitt lugn och sin frid även tillhåll för ex-premiärministerns pensionerade livvakt och en polis som indignerat börjar prata om att "I Kenya hälsar man på varandra när man ses, man inte bara hejar som i andra länder" när man nämner korruptionsproblematiken i landet.
Han tar mutor som en gris.

Dom som sitter i det Kenyanska parlamentet tjänar 1,5 miljoner shilling. Var och en, inte tillsammans. Det är 150 tusen svenska kronor. Det kan sättas i relation till tex en hemhjälp som tjänar cirka två kronor i timmen. På en tio-timmarsdag blir det 20 kronor. Jobb fem dagar i veckan så blir det en veckopeng på hundra kronor, och i månaden cirka 400 kronor. Det är knapert, men man klarar sig på 400 kr i månaden och en liten åker i Kenya. Tänk då hur mycket man får för hundrafemtio tusen kronor!

Det knasigast av allt är att det föt ett tag sedan bestämdes att parlamentledamöter inte behöver skatta. Dom får alltså sina hundrafemtiotusen skattefritt. Bortfallet av skatteintäkter motsvarar hela den kenyanska skolbudgeten.
Vem klubbade igenom  en sådan skev lag? Jo, parlamentet.

Såklart började tidningarna skriva om det hela och historien är ju inte så smickrande för de inblandade. Så vad gör parlamentet då? På enklast möjliga sätt, såklart. Dom klubbar bort pressfriheten.

Någonstans här i denna nedåtgående spiral av korruption, girighet och mörker ser jag min roll i det kenyanska samhället. Som en trend -och mönsterbrytare. Som inspiratör och kreatör.
Eller för att uttrycka det i bibliska, och efter den elfte september, även bush-iska, termer:

"Ett ljus ska lysa i mörkret och mörkret har inte övervunnit det"

(precis som bush, visserligen massa år försent, ångrade sitt missbruk av orden gör jag samma sak nu, i samma ögonblick som ni läser dom. Jag inser hur fel det blir i sammanhanget)